Cementas utvecklingsblogg: Förtätning! Men på bekostnad av vad?

Min kollega Åsa beskrev i förra blogginlägget om hur miljöfrågor allt mera blivit en självklarhet inom bygg- och anläggningsbranschen och med vilket allvar vi arbetar för att minska vår påverkan på miljön. Mycket har som sagt hänt och den positiva trenden är spikrak uppåt! Men det finns några områden som släpar efter och även vissa områden där byggnadssektorn drivit på utvecklingen i fel riktning!  Låt mig ta ett exempel:

Erik Simonsen

Behovet av bostäder är extremt stort i framförallt storstäderna och i jakten på byggbar mark ligger namnlösa parker och allmänningar risigt till. Bostadsbyggande sker nämligen i stor utsträckning genom förtätning av befintlig bebyggelse. Bostadsbebyggelse kräver vägar och torg för att tillgodose samhällets behov av service och transporter vilket medför att grönområdena blir färre och färre i allt snabbare takt. Samtidigt vet vi numera att förändringen i klimatet kommer att medföra mer nederbörd och framför allt mera intensiva regnfall i framtiden.  Men genom stadens hårdgjorda ytor sker ingen naturlig infiltration av regnvatten.  Då har vi med andra ord mer nederbörd på färre tillgängliga infiltrationsytor! Vart skall nederbörden ta vägen? Och vart ska stadens föroreningar, som koncentreras i dagvattnet, ta vägen?

Förtätningen i sig är möjligen av sådan vikt för samhälles utveckling att den måste fortgå, men sättet vi förtätar på är definitivt inte det. Vi har blivit mycket bättre på att bygga hållbar infrastruktur så som gator och torg, men vi har inte velat se att förutsättningarna har ändrats och hur detta påverkar slutresultatet.

Vi använder fortfarande traditionell byggteknik, där förvisso samtliga byggnadsdelar blivit mycket mera miljövänliga, men där traditionellt ingenjörs-tänk leder oss i fel riktning. Vi bygger vägar och torg för maximal livslängd och minimal drift- och underhållskostnad, d.v.s. vi bygger så täta och bäriga konstruktioner vi bara kan. Resultatet blir t.ex. att när det regnar, och det gör det ganska ofta i Sverige, så uppstår enorma påfrestningar på ett redan underdimensionerad dagvattensystem. Vid häftiga regn rinner stora mängder vatten, som innehållar föroreningar och partiklar, ofta utan rening och i koncentrerad form rakt ut i sjöar och vattendrag.

Vi går eller kör bokstavligt talat på enorma outnyttjade resurser. Genom att utnyttja de väldiga volymerna som kommunala vägkonstruktioner utgör, kan dessa användas som reservoar för dagvatten. Nederbörden kan infiltreras genom ytan på ett naturligt sätt och därigenom minska belastningen på dagvattensystemet. Föroreningar kan brytas ned på naturligt sätt och inte hamna i vattendragen.

Tekniken att bygga på detta sett finns och är tillgänglig. Kostnaderna är för tekniken är begränsad samtidigt som fördelarna för samhället är enorma. Men utvecklingen går trögt, framförallt eftersom strävan efter att begränsa den egna investerings och underhållsbudgeten helt överskuggar framtidiga vinster för samhället.

Jag har all respekt för begränsningarna i de kommunala budgeterna och de ramar det pålägger de lokala exploateringskontoren, men att låta bli att agera nu kommer tyvärr framöver att ytterligare resultera i negativ miljöpåverkan, höga kostnader för samhället och ytterligare försämra en redan i dag ansträngt nyinvesteringsbudget.

Erik Simonsen, Senior Utvecklingsledare

Läs även inlägget: Från trend till självklarhet – MILJÖ i byggbranschen. 

Klimatsmart betong för urbana miljöer

Filmen om nollvisionen